Mammor! Ut i arbetslivet så fort det går, du kan halka efter i karriären!, säger "samhället".
Och så lämnar vi vårt lilla barn, som inte ens lärt sig gå, hos andra vuxna på dagis. Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag.
Mörka mornar.
Kalla mornar.
Iväg på cykel.
Eller, kanske vanligare, i bilen.
Snuviga mornar får en av föräldrarna stanna hemma. Och vid öroninlammation. Vattkoppor. Influensa. Feber.
Det kan bli många VAB-dagar. Många "förlorade" arbetsdagar.
Och så rullar livspusslet på.
Dagis. Förskoleklass. Skola.
Dåligt samvete hemma när man vabbar. Och tänker på jobbet.
Dåligt samvete på jobbet. Och tänker på barnen.
Några veckors ledighet på sommaren för de vuxna.
Och en Thailandsresa på vintern.
-Jo, vi behöver båda jobba heltid för att ha råd, låter det.
Våra barn. Så högt älskade! Förhoppningsvis.
Men så ofta: hur tidigt de ägnar mer tid hos någon annan än hos mamma o pappa!
Den korta tid barnen är små tycker jag att det ska vara mamma och pappa som tar hand om dem. Åren rusar så fort förbi och plötsligt är de stora! Det pratas vitt och brett idag på Kvinnodagen om jämlikhet, pappamånader och vår generösa föräldraförsäkring.
Var är valmöjligheterna? Vem frågar barnen vad dem vill? Måste alla göra samma? Att ta hand om sitt eget barn efter 18 månaders ålder, att följa sin magkänsla om vad man tycker är det enda rätta som förälder, betraktas inte som en samhällsnyttig gärning. Du är en konstig typ och direkt onyttig. Är det så vi vill ha det?
I min släkt har det i generationer bakåt redan funnits barnflickor som tagit hand om barnen medan kvinnorna arbetat utanför hemmet. Redan från det barnen var små. Barnflickorna har avlöst varandra. Hur har det gått med den så oerhört viktiga anknytningen mellan mor/far och barn då? undrar jag stilla. Hur går det med anknytningen idag i Sverige 2012 när vi lämnar iväg våra barn, ibland före ett års ålder, på dagis?
Kanske var det därför jag som förälder valde en annan väg, alltså som en reaktion på min egen historia bakåt, utan tankar på "kvinnofälla" och "kvinnans frigörelse"? Kvinnorna i min släkt var redan "frigjorda"!
Jag gav mina barn det dyrbaraste jag hade, min tid! Och var hemma med barnen. Normen där vi bodde i Canada på 90-talet var annorlunda än den som råder i Sverige idag . Och det är jag glad för.
Att vara med mina barn när de var små är den största samhällsnyttan jag gjort, i mina ögon!
Och det har jag aldrig ångrat.
Jämlikhet och lika lön för likvärdigt arbete - ja!
Men lika, nej, vi är män och vi är kvinnor - olika, ja!
Och därför vill vi olika saker. Vissa kvinnor vill sitta i bolagsstyrelser, men inte alla, andra kvinnor vill ta hand om sina barn. Och somliga vill göra både och, men det behöver väl inte ske samtidigt!
Så här skrev Nina Björk i DN i en artikel.
Det finns andra som vågar tänka annolunda, här.
Ett radioprogram om ett angränsande ämne, om jourhem till spädbarn och dess konsekvenser, här.
Och bok om anknytning här.
Och så lämnar vi vårt lilla barn, som inte ens lärt sig gå, hos andra vuxna på dagis. Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag.
Mörka mornar.
Kalla mornar.
Iväg på cykel.
Eller, kanske vanligare, i bilen.
Snuviga mornar får en av föräldrarna stanna hemma. Och vid öroninlammation. Vattkoppor. Influensa. Feber.
Det kan bli många VAB-dagar. Många "förlorade" arbetsdagar.
Och så rullar livspusslet på.
Dagis. Förskoleklass. Skola.
Dåligt samvete hemma när man vabbar. Och tänker på jobbet.
Dåligt samvete på jobbet. Och tänker på barnen.
Några veckors ledighet på sommaren för de vuxna.
Och en Thailandsresa på vintern.
-Jo, vi behöver båda jobba heltid för att ha råd, låter det.
Våra barn. Så högt älskade! Förhoppningsvis.
Men så ofta: hur tidigt de ägnar mer tid hos någon annan än hos mamma o pappa!
Den korta tid barnen är små tycker jag att det ska vara mamma och pappa som tar hand om dem. Åren rusar så fort förbi och plötsligt är de stora! Det pratas vitt och brett idag på Kvinnodagen om jämlikhet, pappamånader och vår generösa föräldraförsäkring.
Var är valmöjligheterna? Vem frågar barnen vad dem vill? Måste alla göra samma? Att ta hand om sitt eget barn efter 18 månaders ålder, att följa sin magkänsla om vad man tycker är det enda rätta som förälder, betraktas inte som en samhällsnyttig gärning. Du är en konstig typ och direkt onyttig. Är det så vi vill ha det?
I min släkt har det i generationer bakåt redan funnits barnflickor som tagit hand om barnen medan kvinnorna arbetat utanför hemmet. Redan från det barnen var små. Barnflickorna har avlöst varandra. Hur har det gått med den så oerhört viktiga anknytningen mellan mor/far och barn då? undrar jag stilla. Hur går det med anknytningen idag i Sverige 2012 när vi lämnar iväg våra barn, ibland före ett års ålder, på dagis?
Kanske var det därför jag som förälder valde en annan väg, alltså som en reaktion på min egen historia bakåt, utan tankar på "kvinnofälla" och "kvinnans frigörelse"? Kvinnorna i min släkt var redan "frigjorda"!
Jag gav mina barn det dyrbaraste jag hade, min tid! Och var hemma med barnen. Normen där vi bodde i Canada på 90-talet var annorlunda än den som råder i Sverige idag . Och det är jag glad för.
Att vara med mina barn när de var små är den största samhällsnyttan jag gjort, i mina ögon!
Och det har jag aldrig ångrat.
Jämlikhet och lika lön för likvärdigt arbete - ja!
Men lika, nej, vi är män och vi är kvinnor - olika, ja!
Och därför vill vi olika saker. Vissa kvinnor vill sitta i bolagsstyrelser, men inte alla, andra kvinnor vill ta hand om sina barn. Och somliga vill göra både och, men det behöver väl inte ske samtidigt!
Så här skrev Nina Björk i DN i en artikel.
Det finns andra som vågar tänka annolunda, här.
Ett radioprogram om ett angränsande ämne, om jourhem till spädbarn och dess konsekvenser, här.
Och bok om anknytning här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar