Tysta skrik

När jag för två år sedan såg Underkastelsen av Stefan Jarl var det ett uppvaknande. Gifterna finns överallt i människans omedelbara närhet. I leksaker. I datorer. I vårt blod. Ändå har kunskapen om gifternas närvaro funnits i 50 år. Och frågan om vad alla gifterna tillsammans har för "cocktail-effekt" på oss människor och vår hälsa var något redan Rachel Carson funderade på 1962. Vi vet, vi ser, eller gör vi verkligen det? Och vad görs?

Hon skrev 1962 i "Tyst vår":
"Härvid blandas kemiska ämnen som ingen ansvarskännande kemist skulle drömma om att blanda samman i ett laboratorium. Det tänkbara samspelet mellan dessa är en källa till djup oro för tjänstemännen vid USA:s Public Health Service..."

Då, på 1960-talet, avfärdade amerikanska forskare klagomål om biverkningar av DDT på människa "som synbarligen psykoneurotiska symptom". Idag finns det amerikanska tankesmedjor som åter hävdar att Carson hade fel. På samma sätt distribuerar dessa den mest sorglösa klimatförnekarpropagandan, allt enligt Andreas Malm i DN. Förnekelse av samhällsansvar alltså, en amerikansk tradition?

Carson skriver vidare:
"De flesta bland oss går genom världen med oseende ögon, omedvetna både om dess skönhet, dess under och den sällsamma och ibland fruktansvärda intensiteten hos det liv som levs runt omkring oss."

Samma tankegångar, om hur vi tappat förmågan att se och förundras av den värd vi omger oss av och är beroende av, hittar jag i en annan nyligen läst bok, i slutorden till Isabella Lövins Tyst hav om fiskeindustrin, där hon funderar över ett vackert ord, physis, som beteckningen på den naturens märkliga läkkraft när människan för en kort stund lämnat havet i fred.  Physis är också den kraft, skriver Lövin, som får en övergiven skrotbil ute i skogen att efter några år bli övervuxen med mossa och klängväxter - och den kraft som bor i en stamcell som vet om den ska bli fot eller hjärna.

Physis, skriver Lövin, barnets och plantans växtkraft, är livets mirakel, och med det menar hon att "ser vi inte det, då har vi tappat tron på livet. Och då är det lätt att gå i dödens tjänst. Dammsuga haven på allt liv, spy ut gifter i luften, skövla skogarna och med öppna ögon bidra till jordens undergång, för att vi blivit blinda för dess skönhet."

Ekopsykologin, en helt ny psykologisk teori, grundat av den amerikanske historieprofessorn Theodore Roszak, bygger på just detta, att den ökande psykologiska ohälsan i samhället håller helt och hållet samman med att vi avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter.
Tidningen Camino skriver mer om ekopsykolopgi i sitt senaste nummer.

Carson skrev om kemikalieindustrin.
Lövin om fiskeindustrin.
Och Marciej Zaremba skrev i en uppmärksammad artikelserie i DN i våras, om skogsindustrin (se även Tor Lundbergs bilder från arbetet med denna serie)

Uthållighetstänk på alla dessa områden lyser med sin frånvaro på dagordningen.
Jag skriker tyst i kör med ovan nämnda debattörer, och efterlyser det mänskliga förnuftets vinst över den ekonomiska.
Jag lär får vänta.

Mer om Tyst vår i Sveriges Radions P1:s Kulturdokumentär