Helt sjukt, alltså!

Plötsligt är det psykisk sjukdom överallt...

(men hur illustrerar man ett blogginlägg om detta?, det får bli något lugnande, en utsikt, men ändå dramatiskt):

Rapadalen...

Jag slår upp tidningen på morgonen och läser om Ann Heberleins pjäs på Reginateatern: Livet döden och meningen med allt.  Fast det kanske är orättvist att direkt koppla ihop hennes pjäs med psykisk sjukdom. Föreställningen beskrivs mer som en blandning mellan etik, filosofi och humor. För som hon sa i sin programserie Mina två liv, om bipolär sjukdom, i vintras så ÄR man ju inte sin diagnos. Hon jämförde då i sin serie med en cancerdiagnos som man han HAR. Jag blev väldigt gripen av både serien och hennes bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.  Serien gav upphov till många bra diskussioner om våra tidigare roller som anhöriga i familjen. Väckte tunga minnen.

Senare på förmiddagen står radion på när Sveriges Radios Radioföljetong läses. Sista avsnittet av Sara Stridsbergs Beckomberga - ode till min familj. Jag har läst boken och hört några fragment på radio. Den var vacker att lyssna på. Romanen ligger också till grund för Dramatens pjäs Beckomberga som går just nu på Elverket. I den allra sista delen av boken sägs något om det märkliga i att Beckombergas storhetstid låg samtidigt i tiden som Folkhemmet, från 1930-tal och framåt för att börja monteras ner på 1980-talet... Hur ska man tolka det?

Jag missade början och förstod inte varför Epstein&Nordegren i P1 sände hela sitt eftermiddagsprogram från Beckomberga. Men jag lyssnade. Nu ska det bli bostadsidyll där. Johan Cullberg intervjuades i programmet bland annat, om hur det var när hans bror Erland togs in där. Detta har han även beskrivit närmare i sin självbiografiska bok: Mitt psykiatriska liv. De gjorde väl vad de trodde var bäst då inom mentalvården, men jag får alltid rysningar när psykvården från förr beskrivs i film och litteratur. Och skildringar är det gott om! I radioprogrammet medverkar även skådespelaren från Dramaten, som spelar huvudpersonen Jackie, Emma Broomé. Hon slår ett slag för möjligheten att spela teater i svaret på frågan om vad hon tycker att dagens psykvård ska satsa pengar på.

Jag minns filmen Frances med Jessica Lange för länge sen. Och Gökboet förstås, en klassiker. Det var ju den film som aldrig slutade gå på Stockholms biografer när jag växte upp.

Boken som nu toppar många listor och som har nominerats till Augustpriset i fackboksklassen är Karin Johannissons Den sårade divan. Vad är egentligen galenskap? Hur skiljer man galenskap från bara en sund ovilja att anpassa sig i dåtidens utstakade kvinnoroll? För så många "hysterikor" är ju kvinnor. Johannissons utgår från tre kvinnliga författare från förra seklet som alla fått stämpeln som psykiskt sjuka: Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén. Jag läser med intresse även om språket ibland är lite torrt och akademiskt. Men det är bara i den inledande delen. Läser vidare och fastnar allt mer. Om Beckomberga (apropå detta om Folkhemmet):

"Svensk sinnessjukvård byggs ut dramatiskt just under 1930- och 40-talen. År 1900 är antalet intagna 4602. 1940 har det ökat till 26105 och 1960 till 32858. - Expansionen liknar en folkhemsk paroxysm. Skärpta krav på duglighet och inpassning krymper acceptansen för de otillräckliga, skräcken för det avvikande och abnorma är stark. Vissa måste interneras för det allmännas bästa. Det gäller inte minst kvinnan i en snävt definierad hemmafruroll. Instängning på mentalsjukhus av kvinnlig ångest är inte en myt. Kvinnan pressas, skriver Eva Moberg (1961) i en ikonisk text, att i mannen se sitt mål. - Många känner en dovt gnagande otillfredsställelse."

och

"Inordningsmomentet är tydligt. Utmanande beteende, realtionsproblem och vantrivsel i äktenskapet registreras ännu på 1950-talet som psykisk avvikelse. Abortsökande kvinnor tas in på psykiatrisk klinik för att komma på bättre tankar." (!)

Boken börjar bli intressant, helt klart.

Och så alla romaner. En aldrig sinande ström om psykisk sjukdom. En dåre fri av Beate Grimsrud. Sybil om en schizofren ung kvinna, minns jag som en stark läseupplevelse för längesedan. Janet Frames självbiografi En ängel vid mitt bord var också stark. Åsa Moberg skrev boken Adams bok, om sin man, som hade en bipolär diagnos. A Dangerous Method är en film jag sett, om Jung, en film som nämns i Johannissons bok.

Häromkvällen tittade jag på tablå-tv. Ja, jag hade t o m läst i tidningen om något och blev nyfiken (den gammelmodiga modellen): The Pervert Park, en prisbelönt dokumentär. Det lät ju helt fruktansvärt. Före detta dömda men nu utsläppta pedofiler som fått möjlighet att bo ett litet område i Florida i deras trailers/mobile homes som de heter. Dessa är inte sjuka monster. De är alla offer för många tragiska omständigheter. De är människor - detta blev tydligt i den gripande filmen. Men i USA görs de till paria, och de är även offer för en kontroversiell form av polisiär politik. Sevärt! Om något var sjukt här så var det det amerikanska samhället, inte individerna!

Skildringarna i radio och i boken om Beckomberga väcker också barndomsminnen eftersom jag växte upp i skuggan av denna okända och mystiska värld. Men jag tror aldrig att jag satte min fot där, inte på området, än mindre i någon byggnad. Inte vad jag minns. "Beckis" var ju däremot det skällsord vi använde när någon varit riktigt knäpp.

Senare i livet fick jag i rollen som anhörig anledning att plöja många olika böcker och artiklar. En svår tid, men såren är nu läkta.
En bok från denna tid var: Kay Redfield Jamisons An unquiet mind.
Och så överlevnadsboken från Rädda Barnen: Överlevnadshandbok för dig som har en psykiskt sjuk förälder. De hjälpte.
I den sistnämnda boken medverkar Suzanne Osten i sin roll som barn till en psykiskt sjuk mor. Om detta talar hon gripande i Söndagsintervjun nyligen i radions P1.

Film, teater, litteratur, dans, musik - allt läker sår. Kan ju vara bra att komma ihåg nu i dessa dagar då de estetiska ämnena i skolan inte längre ska vara obligatoriska och estetiska program på gymnasiet läggs ner. Sluta upp med det, ni politiker!