Det som gör skridskoåkning på sjöar vintertid speciellt är förstås dels den korta säsongen, dels att is och andra väderförhållanden varierar så. Från dag till dag. Från sjö till sjö. Och som under lördagen: från förmiddag till eftermiddag.
Få se nu, efter säsongens turer på Erken, Lommaren, Ekoln respektive Trehörningen steg vi i lördagens flödande solljus ut på Stordammens plogade bana. Tips på nätet att här i Österbybruk var det fint. Frivilliga krafter i form av lokal badförening gjorde detta möjligt - dessa krafter tackar vi å det varmaste. Tyvärr hade vi inga kontanter att lägga på avsedd plats vid strandkanten, som ett ekonmiskt bidrag till arbetet. Jag gör reklam så här i stället.
Banan runt var nio km, upplyste oss en åkare som vi mötte när vi spänt på oss skridskorna. Och vilka härliga nio kilometer. Tämligen jämn is. Svag vind. Lite folk. Härliga strandhugg för fika och lunch. Hej till andra glada på isen. Det gäller att passa på, så vi körde tre varv. Sista varvet med stopp för långlunch på liten ö, med liten stuga, litet rökeri och liten brygga. För oss att avguda solen vid. Solen satte färg både på kinderna och livet. Att salladsinnehållet från buffén på Ica i Österby låg på botten i ryggsäcken var väl inget att hetsa upp sig över.
Det var tur att vi sen hade bara ett halvt varv kvar, för solen värmde även isen och förvandlade den till lös, svårgenomtränglig sockermassa, omöjlig att ta några skär i. Det blev till att staka sig fram med stavarna.
Det blev svettigt i mål. Skridskoisar i mars är minst sagt flexibla, det blev vi tydligt varse. Klädsel bör nu också ändras: från vinterutrustning i flera lager till tunt vårmode!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar