Vandra i Västmanland

Vi gjorde en liten höstresa. Se lite nytt. Nya perspektiv. Det var målet. Och i min värld betyder det bara några timmars bilresa, ja kanske inte ens det. Kompassnålen stod på nordväst. Planen var en liten vandring på Bruksleden i närheten av Norberg och sen bo på STF:s vandrarhem i Norberg. Sagt och gjort.

Jag var glatt överraskad av den detaljerade karta som fanns att skriva ut på bruksledens hemsida. Detta skulle gå alldeles utmärkt. Trodde vi. Men trots min förkärlek för kartor och någorlunda goda orienteringsförmåga så snurrade vi en del innan vi hittade vår uttänkta startpunkt vid Lillsjön nordost om Norberg, den gamla bruksorten. Hade vägen byggts om? Kartan inaktuell? Ja, ja. Till sist kunde vi i alla fall komma ut på:

Njutningen är alltid lika stor när man äntligen, ibland efter lite vedermödor, hittat rätt stig och kan sätta den ena foten framför den andra och bara... gå. Skyltarna var det inget fel på i alla fall. Märkningen på träden var lite si och så. Och vädret - ja, det var murrigt och stämningsfullt grådisigt. Inte så väldigt kallt. Utanför bild togs faktiskt ett oktoberbad vid förmiddagsfikat på vår väg mot vandringen.
På Gåsmyrberget tar vi fram köket. Lagar soppa. Äter smörgås till.

Vidare längs leden bjuder skogen på historiska gruvlämningar. Speglingarna i det lugna vattnet i grådiset skapar bauersk stämning. Ganska fint faktiskt.

 Det är aldrig kul med hyggen längs en led. När ska skogsbolagen göra sig av med sina monster till maskiner och förstå att alla tjänar på ett mer skonsamt skogsbruk? Jag förespråkar plockhuggning, där de stora träden skonsamt tas ut med häst. Ja, jag vet, det är åter romantikern i mig som får tala. Men dessa är ett bevis på att det går. (mindre maskiner, dock ingen häst). Det blir då inga kostnader för markberedning eller plantering. Skogen sköter föryngringen helt själv. Det är bara människan som skapar luckorna. Och virket blir bättre! Men har nu skogsbolagen en gång investerat i stora maskiner så vill de ju få avkastning för dessa och då är alternativet denna ödeläggelse av artrikedom. För att inte tala om det hemliga nätverket under jorden, mykorrhizan - helt utplånad! Och det tar decennier innan den har byggt upp sina hyfer/trådar igen, det helt livsavgörande samarbetet mellan svampar och träd.

Det är bra med skyltar men jag ger inte mycket för den tämligen enkla översiktskartan här. Men skylten berättar faktiskt också om Gustav Vasa som flydde genom dessa skogar mot Dalarna år 1520. Så lite historielektion får vi oss till livs även på denna lilla resa.

 Vi vandrar Lillsjön runt. I jakten på en mer strandnära sträckning hittar vi bäverns lämningar tillsammans med den stora hyddan. Intill. Men här lyckas inte Castor med sitt arbete. Och vi går bet på att få se någon trädfällare med stor, bred svans och sylvassa framtänder. Vilket geni! Hans fällande träd ställer å andra sidan till besvär för människan med marker som svämmar över efter deras dammbyggen och man är i vissa fall tvungen att skjuta bäver. Har människan mer rätt att existera än bävern?, frågar vi oss.

Vi svär lite andra vandringsdagen i Norbergstrakten. Är det vi som inte kan läsa kartan eller är leden dåligt utmärkt? Vi passerar i alla fall det tjusiga stationshuset i Klackberg. Vi passerar ett gammalt mässingsgjuteri som ska bli ett arbetslivsmuseum. Och vi ser en spårcentral för längdskidåkning. Off season. Det får duga som fikaplats. Men vi hade ju tänkt oss sjön Boten. Den får vi ta en annan gång.

Inne i Norberg är den gamla trähusbebyggelsen från brukstiden en av sevärdheterna. Kring Norbergsån.

Vi lunchar inne på anrika Värdshuset Engelbrekt. Här har det legat ett gästgiveri sedan 1600-talet. Men någon Tangotårta hos kända Elsa Andersons konditori kan det inte bli efteråt.

För konditoriet har brunnit ner. Var det också byggt i trä, som dessa vackra?